Langues d'oïl

 Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-03)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Den geografiska spridningen av langues d'oïl (andra än franskan) kan ses i graderna av grönt och gult på denna karta.

Langues d'oïl betecknar den franska eller snarare de dialekter som talades i norra halvan av Frankrike under medeltiden. Dessa är grunden för modern franska. Termen betyder "ja-språket" och betecknade ursprungligen sättet att bejaka (hoc ille), vilket skiljde sig åt mellan norra och södra Frankrike. Språket i den södra landshalvan benämndes langue d'oc och är ursprunget till occitanskan. Det var Dante som var den första som nämnde dessa termer i sitt författarskap. Det gjorde han i sin De vulgari eloquentia där han talade om tre språk: oïl, oc och si.